Min profilbild

Linopressen

Linopressen är studenttidningen vid Linköpings universitet, Campus Norrköping.

Hur är universitetet om man inte är med på Nolle-P?

Publicerad 2016-08-31 19:44:08 i Nolle-p,

Hur var Nolle-P för dig? Hoppas den var trevlig och om du är mitt i den, hoppas det blir ett bra minne för livet. Själv minns jag knappt Nolle-P från mitt första år. Anledningen är inte vad man kanske först gissar utan det beror på att jag inte var med. När jag förra året började läsa på KSM här på campus Norrköping valde jag att inte vara med på några av aktiviteterna.

Att missa Nolle-P kan ha flera anledningar. Vissa kommer in senare på terminen, tyvärr kan man bli sjuk eller något annat tråkigt. För min del var det självvalt, inte för att jag tycker det är en dålig idé eller ogillar mina kurskamrater. Låt mig utveckla varför man faktiskt kan välja att inte vara med, och ändå ha en bra studietid.

 Att plugga på universitet är en livsstil och kultur för många. En stor del kanske flyttar till en ny stad och kanske även hemifrån för första gången. Lika mycket som att lära sig något är det en övning på att stå på mer eller mindre egna ben. Andra kanske känner igen sig som s.k. ”långliggare” för att man helt enkelt älskar att studera och miljön därikring. Själv hör jag till en tredje kategori som oftast inte syns eller hörs särskilt mycket på campus, helt enkelt för att vi inte är där särskilt mycket. När jag till slut valde att börja läsa en linje var det cirka fem år efter studenten och en halvtimme bort från mitt hem de senaste sju åren.

I Sverige har vi en förkärlek för att starta verksamheter kring augusti och terminstarterna - det är inte bara skolan som brukar dra igång. Det var också fallet för mig, föreningslivet jag redan var engagerad i utanför campus drog igång, vänner som rest bort över sin semester kom tillbaka och vardagen drog helt enkelt igång som vanligt. För mig var skillnaden bara att istället för att åka till jobbet gick resan åt andra hållet till campus.

Att läsa var verkligen en befrielse, helt plötsligt fanns mycket mer tid för träning, kompisar och framförallt få alla vardagssysslor gjorda innan helgen. Läsa litteratur gick enkelt att schemalägga på kvällarna. Vad jag inte hittade tid för var istället att hänga runt på universitetsområdet utanför schemalagd tid. I dagens samhälle vill vi ofta lägga ett ekonomiskt perspektiv på våra liv och talar om tid som en resurs. Precis som att man oftast inte får mer över i slutet av månaden om man börjar tjäna lite mer, försvann på samma sätt de extra fria timmarna in i den livsstil jag redan hade.

Lite liknar det situationen med konsulter jag träffat på tidigare jobb jag haft, man är på en arbetsplats och gör sitt jobb men oftast deltar man inte särskilt mycket i de sociala som finns utanför arbetstid. Jag vet att det är en upplevelse jag delar med många på campus, identifierar man sig inte som student är ofta ”studentlivet” mindre intressant för en själv.

För min egen del handlar det inte om att jag tycker det studentikosa ska begränsas eller att jag vill ifrågasätta de som ägnar sig åt det eller som identifierar sig starkt som studenter. Jag tycker att det är självklart att platsen för den livsstilen är på universiteten. Det finns nog inte mycket arrangörerna av nollningen kunde göra annorlunda för att jag skulle ha varit med. Tvärt om faktiskt, min bild är att nollningen fungerar bra och att den är frivillig i verkligheten. Har mina studier blivit lidande av att inte ha varit med? Nej det skulle jag inte heller säga. Man kommer in i vardagen på plugget utan större svårigheter även om man inte festar in terminen.

Text: Axel Gruvaeus

Bild: Silvia Lupuianu

 

Det är den tiden på året igen

Publicerad 2016-08-29 22:25:14 i Nolle-p,

Efter en lång sommar så har alla valt att ladda om på olika sätt. Vi har flitiga sommarjobbare som ser till att fylla på pengareserverna och omtentare som pluggar upp sig för att checka av sin lista med rester. Andra väljer att ladda om genom att koppla av, vare sig det är genom att resa och uppleva nya saker eller hålla sig till hemmet och ägna sig åt hobbies som kanske inte får mycket tid under skolåret. Sommarlov tar inte riktigt samma form sedan tiderna på grundskolan med största mål att hinna leka så mycket som möjligt, men somrar blir en tid som vi kan välja att fritt pussla fram utefter våra egna behov. En del av er -tror jag nog- väljer säkerligen fortfarande lek som ert största mål under sommaren.

 Blick från egna sommarupplevelser
 
För andra är det en nervös period. Det har varit mycket väntande med pirr i magen som nära kamrat. Det är universitetet, den sista sträckan innan ni blir färdigutbildade och närmar er drömmen om att bli ”stor”. Nu har plugget börjat och väntan på antagningar och upprop är nu över. En hel del av er har fått ett litet smakprov av era utbildningar och den litet galna period som kallas nolle-p. Det kan kännas lite jobbigt i början, men tar ni tag i det, om än ett steg i taget, så kommer det gå. Lycka till Nollan!

Text & Bild: Oliver Ekstrand

When you're strange

Publicerad 2015-11-05 18:04:00 i Allmänt,

Recension av spelet Life is strange

Militärskjutare och open world-actionäventyr dominerar spelmarknaden, men det finns unikare upplevelser om man bara letar.

Vid första anblicken kan 18-åriga Max Caulfields liv te sig förhållandevis normalt ändå. Hon har precis återvänt till sin lilla hemstad Arcadia Bay på nordvästkusten för att studera fotografi på den lokala konstskolan, med de vardagsproblem det innebär; det tuffa tjejgänget mobbar henne, hon är lite smygkär i sin lärare, relationen med hennes barndomsvän Chloe är trasig och hon känner sig allmänt vilsen. Men som spelets titel antyder kommer det bli än märkligare. Spola tillbaka tiden och förhindra naturkatastrofer-märkligt.

Life Is Strange utvecklades av Dontnod Entertainment och ligger helt rätt i tiden. Spelet släpptes i fem tv-serieliknande episoder utspridda under 2015 och består till största delen av dialog, men innehåller också peka-klicka-aktigt pyssel och pussel. Att det ligger rätt i tiden förklarar jag såhär; Telltale Games, utvecklarna bakom spelversionerna av bland annat The Walking Dead och Game Of Thrones, var tidigare ensamma på marknaden med denna typ av dialogstyrd story. Men med monopolet kom större efterfrågan, och man har sedan ett par år tillbaka pumpat ut spel efter spel som varit smärtsamt enformiga och lika varandra. Men nu är Life Is Strange här.

I likhet med till exempel The Walking Dead är spelet dialogstyrt, och beslut du tvingas ta kommer att få konsekvenser för storyn. Det som skiljer Max från andra huvudkaraktärer är att hon när spelet börjar får förmågan att spola tillbaka tiden. Har du tagit ett beslut du ångrar, eller sagt något olämpligt? Spola tillbaka tiden! Det är en genial idé i sin enkelhet, som framkallar en unik typ av beslutsångest som jag inte upplevt i andra spel. Här kan jag nämligen se de direkta konsekvenserna av mina beslut, och ibland är det riktigt svårt att avgöra vad som är bäst för Max och hennes omvärld. Utanför dialogerna och mellansekvenserna kan du använda din förmåga för att lösa små pussel i omgivningen för att ta dig vidare i storyn och lösa de mysterium som börjar hopa sig i Max liv. Som sagt, livet blir allt konstigare för människorna i Arcadia Bay.

I samband med att Max upptäckte sin förmåga såg hon en vision av en tornado som anstormade staden, som hon misstänker att hon är menad att stoppa. Samtidigt är Rachel, Chloes bästis sen Max flyttade, försvunnen, och skolans största mobbningsoffer har varit med om något otäckt, som hon inte vågar berätta om. Max och Chloe bildar en charmig duo och rör sig i lika charmiga miljöer i ett tappert försök att lösa dessa problem. Det grafiska är inte tekniskt komplicerat, men har en vacker handmålad känsla vilket ger värme och personlighet åt miljöer som Max campus, den lokala dinern och Chloes stora hus. Toppa detta med ett indiesoundtrack, förmågan att dra fram en polaroidkamera och fånga små ögonblick och en och annan Twin Peaks-referens, och du dör mysdöden.

Finns det något smolk i bägaren då? Ja, dialogen känns inte alltid trovärdig. Det förekommer en del ungdomsslang, men när både skådespelarna och manusförfattarna uppenbarligen är lite äldre än 18 blir det lätt lite knasigt. Karaktärernas ansikten rör sig stelt och hade mått bättre av att vara lite mer animerade, främst runt munnen. Ögonen är också svårt att få till, de skiftar hejvilt mellan att vara uttrycksfulla och levande till stirrigt döda.

Genom spelet var jag även osäker hur pass mycket mina beslut skulle påverka slutet, och när jag väl nådde dit förstod jag att mina misstankar stämt; slutet är ganska statiskt. Jag hade dock svårt att vara besviken av detta då jag ändå sett mina beslut, även de från tidigt i spelet, få konsekvenser genom hela berättelsen. Detta är något som spelutvecklare haft svårt för innan, och jag tror att Life Is Strange har chansen att bli språngbrädan för en liten berättarmässig revolution i genren. Med det sagt har spelet ingen hybris, utan rullar på i sin egen takt. Det försöker inte vara världens bästa spel, det försöker vara en liten upplevelse. Och lyckas.

Betyg: 4/5

Filip Johansson 

Om

Min profilbild

Linopressen

Linopressen är studenttidningen som håller dig uppdaterad om vad som händer på och runt om campus. Här på Linopressens blogg samlas allt smaskigt material som inte trycks i tidningen. Bra va?

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela