Min profilbild

Linopressen

Linopressen är studenttidningen vid Linköpings universitet, Campus Norrköping.

When you're strange

Publicerad 2015-11-05 18:04:00 i Allmänt,

Recension av spelet Life is strange

Militärskjutare och open world-actionäventyr dominerar spelmarknaden, men det finns unikare upplevelser om man bara letar.

Vid första anblicken kan 18-åriga Max Caulfields liv te sig förhållandevis normalt ändå. Hon har precis återvänt till sin lilla hemstad Arcadia Bay på nordvästkusten för att studera fotografi på den lokala konstskolan, med de vardagsproblem det innebär; det tuffa tjejgänget mobbar henne, hon är lite smygkär i sin lärare, relationen med hennes barndomsvän Chloe är trasig och hon känner sig allmänt vilsen. Men som spelets titel antyder kommer det bli än märkligare. Spola tillbaka tiden och förhindra naturkatastrofer-märkligt.

Life Is Strange utvecklades av Dontnod Entertainment och ligger helt rätt i tiden. Spelet släpptes i fem tv-serieliknande episoder utspridda under 2015 och består till största delen av dialog, men innehåller också peka-klicka-aktigt pyssel och pussel. Att det ligger rätt i tiden förklarar jag såhär; Telltale Games, utvecklarna bakom spelversionerna av bland annat The Walking Dead och Game Of Thrones, var tidigare ensamma på marknaden med denna typ av dialogstyrd story. Men med monopolet kom större efterfrågan, och man har sedan ett par år tillbaka pumpat ut spel efter spel som varit smärtsamt enformiga och lika varandra. Men nu är Life Is Strange här.

I likhet med till exempel The Walking Dead är spelet dialogstyrt, och beslut du tvingas ta kommer att få konsekvenser för storyn. Det som skiljer Max från andra huvudkaraktärer är att hon när spelet börjar får förmågan att spola tillbaka tiden. Har du tagit ett beslut du ångrar, eller sagt något olämpligt? Spola tillbaka tiden! Det är en genial idé i sin enkelhet, som framkallar en unik typ av beslutsångest som jag inte upplevt i andra spel. Här kan jag nämligen se de direkta konsekvenserna av mina beslut, och ibland är det riktigt svårt att avgöra vad som är bäst för Max och hennes omvärld. Utanför dialogerna och mellansekvenserna kan du använda din förmåga för att lösa små pussel i omgivningen för att ta dig vidare i storyn och lösa de mysterium som börjar hopa sig i Max liv. Som sagt, livet blir allt konstigare för människorna i Arcadia Bay.

I samband med att Max upptäckte sin förmåga såg hon en vision av en tornado som anstormade staden, som hon misstänker att hon är menad att stoppa. Samtidigt är Rachel, Chloes bästis sen Max flyttade, försvunnen, och skolans största mobbningsoffer har varit med om något otäckt, som hon inte vågar berätta om. Max och Chloe bildar en charmig duo och rör sig i lika charmiga miljöer i ett tappert försök att lösa dessa problem. Det grafiska är inte tekniskt komplicerat, men har en vacker handmålad känsla vilket ger värme och personlighet åt miljöer som Max campus, den lokala dinern och Chloes stora hus. Toppa detta med ett indiesoundtrack, förmågan att dra fram en polaroidkamera och fånga små ögonblick och en och annan Twin Peaks-referens, och du dör mysdöden.

Finns det något smolk i bägaren då? Ja, dialogen känns inte alltid trovärdig. Det förekommer en del ungdomsslang, men när både skådespelarna och manusförfattarna uppenbarligen är lite äldre än 18 blir det lätt lite knasigt. Karaktärernas ansikten rör sig stelt och hade mått bättre av att vara lite mer animerade, främst runt munnen. Ögonen är också svårt att få till, de skiftar hejvilt mellan att vara uttrycksfulla och levande till stirrigt döda.

Genom spelet var jag även osäker hur pass mycket mina beslut skulle påverka slutet, och när jag väl nådde dit förstod jag att mina misstankar stämt; slutet är ganska statiskt. Jag hade dock svårt att vara besviken av detta då jag ändå sett mina beslut, även de från tidigt i spelet, få konsekvenser genom hela berättelsen. Detta är något som spelutvecklare haft svårt för innan, och jag tror att Life Is Strange har chansen att bli språngbrädan för en liten berättarmässig revolution i genren. Med det sagt har spelet ingen hybris, utan rullar på i sin egen takt. Det försöker inte vara världens bästa spel, det försöker vara en liten upplevelse. Och lyckas.

Betyg: 4/5

Filip Johansson 

"Filmer som Fredag den 13:e är ju ripoffs, som mättade marknaden totalt..."

Publicerad 2015-11-02 08:23:03 i Allmänt,

Höstmörkret är här och då är det högsäsong för skräckfilm. Mikael från Linopressen tar därför ett snack med skräckfilmsfantasten Filip om läskiga filmer de tycker alla borde se.

Filip: Nu har du ju sett The Thing, Mikael. Vad tyckte du?

Mikael: Det första jag kom att tänka på var att effekterna är extremt trovärdiga för att vara från 1982! Filmen utspelar sig på en forskningsbas i Antarktis där ett virus börjar sprida sig. Smittan är egentligen en utomjordisk varelse som mördar forskarna på basen och tar deras skepnad. När sen de som ersatts av utomjordingen avslöjas muterar de till slemmigt groteska skapelser och angriper de människor som är kvar. Forskarna på lägret blir väldigt misstänksamma mot varandra, och det här gör att det fungerar både som en thriller och en skräckfilm. Jag gillar att all fokus inte ligger på dödandet, utan att spänningen också får ta mycket plats. En bra film!

Filip: Jag håller med dig, emellan de väldigt grafiska monsterscenerna slänger regissören John Carpenter in lite spänningsscener som hämtade ur någon Agatha Christie-deckare. Och det fungerar! Man sitter på helspänn under de sekvenser där de anklagar varandra för att vara ett monster, ofta med en slafsig sammandrabbning som final. På tal om Carpenter, vi borde prata om hans film Halloween! Det är ju aktuellt om man säger så.

Mikael: Jag vet bara att det är en slasher, det vill säga att en ensam mördare förföljer och dödar övriga karaktärer. Sedan vet jag också att den utspelar sig på Halloween…

Filip: Ja, båda påståendena stämmer! Premissen är att en ung man, Michael Myers, utan anledning mördade sin storasyster på Halloween när han var liten. Sen dess har han suttit inspärrad på psykvård, men en Halloween-natt rymmer han. Han tar på sig en blå overall och en vit gummimask och ger sig ut och mördar en bunt tonåringar. 1978 var detta lite revolutionärt, och filmen skapade i princip slashergenren själv! Filmer som Fredag den 13:e är ju ripoffs, som mättade marknaden totalt.

Därför vill jag prata om en annan typ av skräck. Den som satsar på atmosfär och krypande skräck framför knivpsykopater och slemmiga monster. I The Mothman Prophecies spelar Richard Gere en tidningsskribent som råkar ut för en bilolycka med sin fru, efter vilken hon dör. Det sista hon frågar är om ”han också såg den”, och efteråt hittar han en mängd bilder hon målat på sin dödsbädd. Bilder på ett bevingat, mörkt väsen. 

Mikael: Ja, och sedan kommer han i kontakt med detta väsen själv. ”Mothman”, som han kallas, gör sin närvaro påmind på en rad olika vis, och hans agenda är mycket diffus. Flera människor påstår sig ha sett honom och får ibland märkliga telefonsamtal av honom. Filmen bibehåller en obehaglig stämning rakt igenom. Och dessutom med knappt något blod, vilket är trevligt som omväxling.

Tack för det här samtalet Filip, vi får nog avrunda här. Ha det så kul i höstmörkret, kära läsare.

Skribent: Mikael Hållander
Spökskribent: Filip Johansson

Om

Min profilbild

Linopressen

Linopressen är studenttidningen som håller dig uppdaterad om vad som händer på och runt om campus. Här på Linopressens blogg samlas allt smaskigt material som inte trycks i tidningen. Bra va?

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela