Linopressen

Höstmörkret är här och då är det högsäsong för skräckfilm. Mikael från Linopressen tar därför ett snack med skräckfilmsfantasten Filip om läskiga filmer de tycker alla borde se.

Filip: Nu har du ju sett The Thing, Mikael. Vad tyckte du?

Mikael: Det första jag kom att tänka på var att effekterna är extremt trovärdiga för att vara från 1982! Filmen utspelar sig på en forskningsbas i Antarktis där ett virus börjar sprida sig. Smittan är egentligen en utomjordisk varelse som mördar forskarna på basen och tar deras skepnad. När sen de som ersatts av utomjordingen avslöjas muterar de till slemmigt groteska skapelser och angriper de människor som är kvar. Forskarna på lägret blir väldigt misstänksamma mot varandra, och det här gör att det fungerar både som en thriller och en skräckfilm. Jag gillar att all fokus inte ligger på dödandet, utan att spänningen också får ta mycket plats. En bra film!

Filip: Jag håller med dig, emellan de väldigt grafiska monsterscenerna slänger regissören John Carpenter in lite spänningsscener som hämtade ur någon Agatha Christie-deckare. Och det fungerar! Man sitter på helspänn under de sekvenser där de anklagar varandra för att vara ett monster, ofta med en slafsig sammandrabbning som final. På tal om Carpenter, vi borde prata om hans film Halloween! Det är ju aktuellt om man säger så.

Mikael: Jag vet bara att det är en slasher, det vill säga att en ensam mördare förföljer och dödar övriga karaktärer. Sedan vet jag också att den utspelar sig på Halloween…

Filip: Ja, båda påståendena stämmer! Premissen är att en ung man, Michael Myers, utan anledning mördade sin storasyster på Halloween när han var liten. Sen dess har han suttit inspärrad på psykvård, men en Halloween-natt rymmer han. Han tar på sig en blå overall och en vit gummimask och ger sig ut och mördar en bunt tonåringar. 1978 var detta lite revolutionärt, och filmen skapade i princip slashergenren själv! Filmer som Fredag den 13:e är ju ripoffs, som mättade marknaden totalt.

Därför vill jag prata om en annan typ av skräck. Den som satsar på atmosfär och krypande skräck framför knivpsykopater och slemmiga monster. I The Mothman Prophecies spelar Richard Gere en tidningsskribent som råkar ut för en bilolycka med sin fru, efter vilken hon dör. Det sista hon frågar är om ”han också såg den”, och efteråt hittar han en mängd bilder hon målat på sin dödsbädd. Bilder på ett bevingat, mörkt väsen. 

Mikael: Ja, och sedan kommer han i kontakt med detta väsen själv. ”Mothman”, som han kallas, gör sin närvaro påmind på en rad olika vis, och hans agenda är mycket diffus. Flera människor påstår sig ha sett honom och får ibland märkliga telefonsamtal av honom. Filmen bibehåller en obehaglig stämning rakt igenom. Och dessutom med knappt något blod, vilket är trevligt som omväxling.

Tack för det här samtalet Filip, vi får nog avrunda här. Ha det så kul i höstmörkret, kära läsare.

Skribent: Mikael Hållander
Spökskribent: Filip Johansson